Etiketter

, , , , , , , , , , ,

I en oerhört intressant ledare i DN idag beskrivs det fenomen vi länge har sett resultaten av. Aktivistdomare. Detta är domare ( I ledaren beskrivs enbart justitieråden dock finns dessa aktivistdomare i alla instanser) som utifrån eget tyckande böjer reglerna och bortser från lagstiftarens avsikt. De förkortar straff efter att riksdagen beslutat om straffskärpningar, de lägger SIN EGEN PRIVATMORALISKA hållning till grund för domslut och pusslar sedan in den lagtext som passar bäst in. Lite som att fuska med en rapport där man redan har beslutat vilken slutsats man vill dra och sedan klipper och klistrar in passande fakta (med utelämnande av andra) för att få det hela att se trovärdigt ut. Alla protester möts av argumentet ”moral kan inte läggas till grund för domslut” osv. trots att just detta faktiskt är vad de gör. Fenomenet har vi känt till en tid. Det intressanta i ledaren är dock att även regeringskansliet känner till detta och anser det vara ett problem.

I övrigt belyser ledaren precis det som beskrivs på denna blogg rätt väl. Inkompetens i alla led. Allt från polisen som släpper igenom det mesta utan att utreda ordentligt till åklagare som skickar de få färdiga förundersökningarna tillbaka till polisen med vändande post med en post-it-lapp på. ”FU nedlägges, brott kan ej styrkas”. Ibland är dessa förundersökningar olästa.

I de sällsynta fall där både polisen och åklagaren beslutat sig för att arbeta och åtal faktiskt väcks, ja då kan den kriminelle lugnt luta sig tillbaka mot domstolarnas inkompetens och aktivism. Ingen fara lille vän, i Sverige lönar sig brott (särskilt brott mot kvinnor och barn. Och numera narkotikabrott förstås). Domstolarna antingen friar eller delar ut ett skrattretande straff (som givetvis uppmuntrar den kriminelle att fortsätta sin brottslighet).

Detta har nu gått så långt att kriminalvården har fått stänga ned häkten och anstalter. Ingen döms ju. Why bother liksom…

Den enda slutsats man kan dra av detta är att Sverige har förvandlats till ett fullständigt laglöst samhälle, där anmälda brott per capita är högre än i crime capital Detroit men där ingen döms och fängelser och häkten stängs ned. Sedan tycks inte den maktdelning vi tidigare var överens om gälla längre. Om det nu är så att domstolarna skall gå ifrån att bara vara del av den verkställande makten (och därmed sno åt sig en del av den lagstiftande makten som tidigare ankom på våra folkvalda) så vill vi i vart fall vara med och välja vilka domare som då skall ha viktigare positioner. Sverige kan inte kalla sig demokrati om det tänker fortsätta att ha en liten församling i samhället som ensidigt har utropat sig till lagstiftare och som opererar utan folkligt mandat i hemlighet i Högsta Dumstolen.

Nedan kan Du läsa ledaren, som även citeras:

http://www.dn.se/ledare/huvudledare/hogt-juridiskt-spel/

En utskrift från Dagens Nyheters nätupplaga, DN.se, 2013-11-13

Artikelns ursprungsadress: http://www.dn.se/ledare/huvudledare/hogt-juridiskt-spel/

Högt juridiskt spel

Publicerad i dag 00:05

Kriminalvårdens generaldirektör Nils Öberg kunde i helgen berätta att antalet fängelsekunder nu blivit så litet att flera anstalter helt enkelt fått stänga igen. Är det en bra eller en dålig nyhet? Det är inte helt lätt att svara på, konstaterar Öberg själv.

På DN Debatt lanserar han några tänkbara förklaringar till att det ser ut som det gör. Och säger samtidigt att det enda som just nu går att säga är att ”någonting har hänt och att det finns en eller förmodligen flera samverkande förklaringar”.

Den som vill försöka lägga detta pussel måste använda många bitar, både mörka och ljusa. De tomma cellerna skulle kunna ses som att brottsligheten minskar. Och mycket talar för att så faktiskt sker. De årliga nationella trygghetsundersökningarna, där människor får svara på om de utsatts för brott, är ett bättre mått på faktisk brottslighet än antalet anmälda brott. Och i den senaste ses en generell minskning. Om än inte dramatisk.

Bland de mörkare pusselbitarna hittas den som rör polisens effektivitet. Eller brist på. Trots att poliserna aldrig varit fler blir de allt sämre på att knyta en gärningsman till det begångna brottet. Därmed finns ingen att stoppa i kurran.

Polisens insatser hamnar ofta under den mediala luppen, men för att skaffa sig hela bilden borde man förstås också granska den efterföljande delen av rättskedjan och hur den hanterar sitt uppdrag. Som till exempel hur mycket, eller hur lite, åklagarna går vidare med sina ärenden. Och hur mycket krut som läggs på det ena eller andra fallet. Kanske är det oförsvarligt mycket som, precis som hos polisen, lite väl lätt slinker igenom.

Allt rättsvårdande arbete är förstås en avvägning. Man kan inte förvänta sig att polisen ska spärra av ett område och leta fingeravtryck eller dna-bevisning för att en pulka stulits ur ett källarförråd. Men de mer övergripande och principiella avvägningar mellan vad polisen ska göra respektive inte göra måste ske öppet.

Det som sedan en tid tillbaka sker i Högsta domstolen är sannerligen inget­ som utspelar sig inför öppen ridå. Flera tunga jurister som DN varit i kontakt med är inte ens säkra på hur man ska beskriva det som händer, än mindre hur man ska förstå det. Klart är att en grupp justitieråd tagit sig ton. Mindre klart om de tagit sig för mycket ton, ­eller om de börjat nyttja den självständighet som faktiskt följer av ämbetet.

Vissa menar att en grupp justitieråd genom en rad kontroversiella domar i praktiken snott åt sig av den lagstiftande makten. Andra säger att lagstiftaren får skylla sig själv som inte skriver bättre lagar och som ger HD detta utrymme.

Vilka eventuella korn eller hela silor av sanning det ligger i vart och ett av dessa påståenden är inte lätt att bedöma. Men klart är att EU-rätten har gett ­domarna mer makt och att det möjligen gett en tidigare tämligen grå tjänstemannaaktig kår mersmak. Klart är också att det finns en frustration i regeringskansliet över utvecklingen.

Statsminister Fredrik Reinfeldt var ovanligt skarp i ”Agendas” partiledar­debatt. Han förklarade där att regeringen tagit initiativ till en hel del straffskärpningar. Men att svenska domstolar har ändrat praxis – och kortat ner väldigt många påföljder.

Han exemplifierade med mord och synnerligen grov misshandel. Men det utslag som sannolikt förklarar fängelse­nedläggningarna mer än något annat är den radikalt förändrade synen på narkotikabrott. Två män som av hovrätten dömdes till 14 års fängelse fick i en prejudicerande dom påföljden sänkt till fyra års inlåsning.

Justitierådet Martin Borgeke var den som ledde målet. I en artikel i tidskriften Fokus från oktober berättar han att det enda han gjorde var att grundligt gå igenom lagtext och förarbeten. Underförstått: Det är inte han och hans kolleger som uppträtt maktfullkomligt. I stället är det alla andra jurister som tidigare varit dåliga på att läsa lagen.

Även om den nya praxisen i narkotikamål var en välkommen förändring, finns skäl att bekymra sig över det som sker. Om justitieråden regelmässigt vrider på lagtexten i strid med lagstiftarens intention, för att de kan och numera också vill, har vi fått en ny typ av aktivistjurister. Och det vill vi inte ha.

DN

© Detta material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt.”

Annonser